Wallanderloppet är där allting började. För ganska exakt ett år sedan sprang jag loppet som mitt första individuella lopp någonsin. Då, för ett år sedan sprang jag den korta distansen av loppet. Med tanke på vilken utveckling jag har stått för sedan dess så var det ganska logiskt att det blev den längre distansen i år. Det handlar om 6 km i Ystads fina stadsmiljöer. Att det heter Wallanderloppet är för att banan är lagd utefter platser som förknippas med Kurt Wallander från böckerna och filmerna.

Jag hade inga direkta förväntningar på mig själv inför loppet. I lördags sprang jag trots allt nästan fem mil i Backyard Ultra Sydkusten. Därför visste jag inte riktigt hur det var med orken. Det kan känns bra men behöver inte vara det i högt tempo och över tid. Jag skulle vara nöjd med en tid runt 29 minuter.

Ankom till sommarstaden Ystad ungefär en och en halvtimma före starten. Vädret var perfekt för att springa ett lopp, sol men inte för varmt. En kortare promenad från stationen till Ystad Arena för att hämta nummerlapp och chip. Träffade en gammal kollega och tillika duktig löpare som jag pratade en stund med. Nålade sedan fast nummerlappen på bröstet och fäste chipet på ena skon. Begav mig därpå mot till startområdet för att börja värma upp med övningar och uppjogg.

Årets Wallanderloppet fick en hel del stjärnglans över sig för att Mustafa Mohamed fanns med i startlistan. Strax innan starten höll jag därför ett extra öga efter Musse. Några minuter innan starten så kom då huvudattraktionen och ställde upp sig längst fram. Jag såg bara glimtar av honom och hans karakteristisk leende med tandglippan. När väl startskottet hade gått av så försvann Musse som en prick i horisonten.

Eftersom jag sprang delar av banan redan förra året så visste jag vad som väntade. Därför hade jag ett upplägg, en plan hur jag skulle genomföra loppet. Första kilometern är flack och jag drog på ganska bra men inte i maxtempo (4:33 min/km). Sedan kommer backen som jag minns var rena döden i fjol. Sänkte därför tempot något för att inte köra slut på mig. Backen i år, samma som i fjol var rena barnleken och jag tänkte, var den inte värre än så här. Efter backen kommer lite utförslöpning innan det planar ut igen in mot Ystads innersta delar. Nästan uteslutande kullerstensgator och grus i parkerna. Jag kände efter halva loppet att jag låg bra till tempomässigt och var inte särskilt trött. Efter en långsammare andra kilometer, så gick den tredje desto snabbare, 4:30 min/km. Jag hörde varningsklockorna i huvudet och drog ned på tempot igen. Att ta ut sig totalt på en sådan kort distans och dessutom dagarna efter ett ultralopp, det var inget jag precis ville.

Sista halvan kontrollerade jag bara och sneglade på klockan då och då. Med två kilometer kvar beslutade jag mig för att satsa på en sluttid runt 28 minuter för kroppen svarade väl. Efter att ha dragit ned på tempot under den fjärde och femte kilometern, så drog jag bara på sista kilometern för att pressa mig själv lite till. Och utan att egentligen förta mig nämnvärt så avverkade jag den kilometern på 4:30 min/km. Två minuter i nio igår kväll sprang jag i mål på sluttiden 28:08 (4:41 min/km). Då hade Musse varit i mål i tio minuter, men det gör inte min prestation sämre för det.

För att summera Wallanderloppet, så är jag förbannat nöjd. Det kan ha varit mitt hittills bäst genomförda lopp. Kanske för att jag tidigare hade sprungit delar av banan, men även för att jag anpassade tempot efter hand och tog rätt beslut. Slutade som 149 i loppet totalt av 311 löpare och 64 av 135 löpare i klassen. Noterbart är att min genomsnittliga kilometertid igår är tangerat personbästa (4:41 min/km). Nu känner jag mig ännu mer nöjd med loppet.

Nytt lopp redan på lördag, men då springer jag mot cancer. Det är varken tidtagning eller pris till segraren. RockRejset, som det heter är i samband med min hemorts musikfestival SommarRock. Priser vinner man istället på sitt startnummer. Jag sprang loppet även i fjol med egen klocka, så jag har en tid att slå och satsar såklart på att komma först. Loppet är bara 3,5 km så jag kan springa på rätt bra hela vägen. Annars deltar jag främst för den goda sakens skull, kampen mot cancer.