Målet var aldrig att bli löpare. Det enda jag ville var att röra på mig för hälsans skull. Nu, sisådär tio månader senare är långdistanslöpare och står inför en tävlingssäsong med omkring 15 lopp inplanerade från april till oktober. Bakom mig har en utveckling som jag bara hade kunnat drömma om. Det pirrar i hela kroppen att bara tänka på vad jag kan prestera på alla lopp i år. Träning är en sak men tävling är någon helt annan.

Skynda långsamt har hela tiden varit mina ledord. Ändå känner jag att min utveckling inom löpning har gått i en rasande fart. Jag har ännu inte varit löpare i ett år, det är fortfarande bara tio månader. Tempomässigt har jag gått från 8:11 min/km till 4:52 min/km, en skillnad på över tre minuter. Snabbheten har förbättrats avsevärt sedan intervallernas intåg i min träning och det gjorde de så sent som i januari i år.

Redan i mitten av september i fjol prestera jag SUB 30 på halvmilen med tiden 29:58 och nu cirka sju månader senare gör jag halvmilen på tiden 24:22, en differens på över fem och halv minut. Lyckan över 29:58 då var enorm, ungefär som när jag så sent som igår prestera SUB 50 på milen med tiden 49:48. En efterlängtad MILstolpe för mig att nå och SUB 50 var ett av mina mål inför löparåret 2017. Check!

Mina framsteg har hela tiden kommit i sjok. För det mesta har jag tagit tio sekunder per kilometer och sedan har jag legat jämt med det några veckor. Därefter har jag plockat tio sekunder igen och sedan legat jämt, och så vidare.

Trodde aldrig jag skulle bli en löpare under fem minuter per kilometer. Nu är jag det. Många gånger tänker jag, hur bra kan jag bli egentligen? Jag har i alla fall en förhoppning om att prestera ned mot 4:30 min/km. Drömmen skulle absolut vara under fyra minuter per kilometer. Det känns i dagsläget lite väl avlägset och inget som jag heller strävar efter, utan kommer det så kommer det. Låt det ta sin tid, återigen handlar det om att skynda långsamt.