Kategori: Löpning (sida 1 av 3)

Löpning

Mitt löparäventyr med Malin Ewerlöf

  Inga kommentarer

Min löpning har hela tiden gått från klarhet till klarhet. Min utveckling har stundtals varit imponerande, till och med för mig att förstå. Men jag har hela tiden gått efter parollen, att skynda långsamt. Sedan är jag en person som går ”all in” och lämnar ingenting åt slumpen. Jag tävlar och mäter mig bara med mig själv och ingen annan. Det gäller såväl tävling som träning. För nå mitt mål att bli så bra som det bara går, så fick jag möjligheten att träna med välmeriterade löparen och före detta friidrottsstjärnan Malin Ewerlöf.

Löppassen med Malin har varit bestämda sedan ett tag tillbaka. Jag har bara längtat och väntat, vad annars kan man göra? Det har verkligen varit något speciellt att se fram emot. Sedan har jag inte velat skylta med det. Det är väldigt få som har vetat om vem jag skulle blir coachad av under min vistelse i Stockholm. Det har varit bättre så och istället berätta om det i efter hand.

Flög upp till Stockholm torsdag på morgonen för att göra första löppasset med Malin redan samma dag på eftermiddagen. Jag bodde mitt i smeten på Scandic Park vid Humlegården. Det ligger bara ett stenkast från Stockholm Stadion och Lill-Jansskogen, där löppassen med Malin skulle ske.

Träffade upp Malin vid Sofiatornet intill Sophiahemmet för mitt första löppass. Det blev en skön löpning dit från hotellet. Hon hade sedan tidigare en ganska god bild av min resa från överviktig latmask till ambitiös långdistanslöpare. Det var självfallet en ära att få träffa en sådan erfaren löpare, men inte nog med det utan även bli coachad av henne.

Vi inledde med uppvärmning samtidigt som Malin ställde frågor till mig om bland annat min resa och mina mål. Vädret i huvudstaden visade inte sig från sin bästa sida. Ihållande regn nästan hela passet, men regn bekommer mig ingenting och Malin hade samma inställning.

Efter uppvärmningen gjorde vi ett antal löpövningar i en backe. Dels för att mjuka upp kroppen men även bygga upp och stärka den. Bålstyrka är väldigt viktigt för löpare. Malin förklarade varje övning detaljerat och vad respektive övning är bra för. Jag ställde även mycket frågor, när jag ändå hade egen tid med självaste Malin Ewerlöf.

Övningarna följdes av backintervaller. En av intervallerna var upp för en asfaltsbacke med bra stigning som dessutom eskalera mot slutet. Det kändes bra i lår och vader. En annan intervall var på skogsstig och mer kuperad terräng, alltså både uppför och nedför. Malin peppade mig hela tiden och hon meddelade min förbättring för varje intervall. Jag känner sällan mjölksyra, men det fanns inslag av möjlksyrekänning under intervallerna. Bara ett bevis för riktigt bra löppass.

Efter löppasset samtala vi bland annat om kost samtidigt som vi promenerade mot parkeringen. Sedan tog jag en lättare löpning tillbaka till hotellet. Och insåg på hotellrummet att jag hade blivit riktigt skitig. På grund av regnet och löpningen i skogen var hela baksidan av mig täckt av jord och lera. Och skorna såg jag knappt färgerna på. Det blev till att skölja av alla träningskläderna och rengöra skorna så gott det gick.

Det kändes verkligen efteråt att Malin hade kört hårt med mig. Det var exakt det som jag var ute efter. Kroppen är till för att användas och vill man som mig bli så bra som det bara går då finns det inga genvägar, bara hårt arbete.

Dagen efter, på fredagen var det dags för andra löppasset med Malin. Jag vaknade tidigt, så jag tog en halvtimmas promenad innan hotellfrukosten. Alltid skönt att väcka kroppen till liv. Chillade en stund på hotellrummet innan jag satte på mig löparskorna och sprang mot Lill-Jansskogen igen. Stockholm bjöd på riktigt fint väder med tanke på vädret dagen innan. Stod och tittade efter Malins bil, men plötsligt dyker Malin upp på cykel. Hon säger, ”Idag får du ha mig sidan om på cykel”.

Värmde upp med lite löpning i behagligt tempo samtidigt som jag samtalade med Malin. Träffade även två av Malins barn som befanns sig i Lill-Jansskogen för att ha fysisk aktivitet i skolan. Efter uppjogget blev det fler löpövningar i backe. Jag insåg under passen med Malin hur viktiga löpövningar är och jag kommer komplettera med dessa i mitt träningsupplägg jämte löpningen i sig och styrketräningen.

Därpå var det dags för intervaller i kuperad terräng i elljusspåret i Lill-Jansskogen. Malin informerade mig om att det fanns en ”maskinbacke” eller ”mördarbacke” en bit in i spåret. Upplägget för intervallerna var 3 x 90-60-30-15 sekunder med lika långa gåvila emellan. Jag är en asfaltslöpare men jag kan säga att det gick över förväntan, till och med riktigt bra och Malin berömde mig. Den så kallade ”maskinbacken” eller ”mördarbacken” tog jag utan några problem, visst var den jobbig, riktigt jobbig men jag sprang på bra hela vägen med instruktioner från Malin. En sak är säker, jag kommer att förlägga fler av mina löprundor framöver i kuperad terräng.

Efter intervallerna blev det lättare löpning och sedan promenad, och jag och Malin fortsatte samtala och jag ställde fler nyfikna frågor. Innan vi skiljdes åt betonade Malin hur grym jag är och vilken resa jag gjort, dessutom på så kort tid. Att höra det från någon så erfaren som henne var mäktigt. Det gjorde min dag och något jag kommer leva gott på länge. Sedan tog jag en lätt löpning tillbaka till hotellet, där det blev lite småstressigt för att hinna checka ut till klockan tolv, men jag lyckades med god marginal.

Löparäventyret i Stockholm med Malin har gett mig oerhört mycket, inte bara hur och vad jag ska träna utan även gett mig ny inspiration och motivation. Det är en ständigt pågående utveckling som löpare, ingen löpare blir färdigutvecklad. Dessutom skulle det vara ganska trist att känna så, att jag är färdig nu. Utvecklingskurvan pekar inte alltid spikrakt upp, men utveckling kan ändå fortsätta utan att det syns på till exempel kilometertider. Nu vet jag vad jag kan utveckla vidare för att bli en bättre och snabbare löpare. Jag vill än en gång poängtera att jag tävlar aldrig mot någon annan än mig själv. Det gäller såväl tävling som träning. Jag har bara en motståndare och det är jag själv.

  Kommentera

Löpning

Racerapport: Malmö Halvmarathon 2017

  2 kommentarer

Då var äntligen halvmaradebuten gjord och jag är en erfarenhet rikare som löpare. Jag vill verkligen sätta gårdagens prestation i rätt proportion. Vid den här tiden förra året sprang jag inte löprundor längre än 6 km i runt sex minuter per kilometer och igår sprang jag alltså 21,1 km i 4:55-tempo. Det är en utveckling som heter duga.

Jag vet inte om jag hade för högt ställda förväntningar på mitt första halvmaraton. Målet var en sluttid på under 1:40 med tanke på att mina långpass på halvmaradistansen hade gått över förväntan. Därför kände jag att det var ett helt realistiskt mål. Nådde dock inte hela vägen men hänger verkligen inte läpp för det.

Kom till tävlingsområdet ganska exakt en timma innan starten. Malmö Stadion hade jag besökt tidigare men då i syfte att titta på fotboll. Igår var syftet något helt annat. Jag skulle springa mitt första halvmaraton. Såg det som en liten förberedelse inför Göteborgsvarvet nästa år. Det är alltid skönt att ha känt på distansen i tävlingssammanhang tidigare än att vara helt novis.

Tävlingsområdet hade lite mer att önska. Om jag ska vara helt ärlig är Lundaloppet det tävlingsarrangemang som har haft det bästa tävlingsområdet med mycket event, upplevelser och uppträden kring arrangemanget. Nåväl. Jag tog i alla fall mig en runda för att få koll på tävlingsområdet. Sedan gjorde jag mig redo inför loppet och byte om. På väg mot väskinlämningen träffade jag en Instagramvän, som jag har följt och peppat under långt tid. Han har gjort en liknande resa som jag har gjort. Även han skulle springa Malmö Halvmarathon. Efter ett trevligt löparsnack med honom så fick jag min väska inlämnad och jag kunde inrikta mig på uppvärmningen. Strax innan jag påbörjade uppvärmningen så träffade jag ytterligare en löparfrälst tjej från mina hemtrakter. Byte även några ord med henne.

Start och mål för Malmö Halvmarathon sker inne på Malmö Stadion. Det är gemensam start för både halvmaran och milen. Detta kan jag tycka är lite sådär. Jag tog plats någonstans i mitten på startfältet och tiden börjar ändå rulla först när man passerar startlinjen. Trängsel kan beskriva hela första milen. På väg ur stadion så blev det fullständig trafikstockning och jag stod helt still minst 20-30 sekunder. Frustrerande, minst sagt. Trängsel kan alltså beskriva första milen och det hämmade mitt tempo hela tiden. Det blev väldigt ryckigt. Exakt det som jag inte ville. Försökte hålla ihop det och sicksacka mellan medlöpare.

Första halvmilen passerade jag på 24:54 som jag inte alls var nöjd med, men hade en bra känsla ändå. Därifrån och fram till varvningen vid 10 km inne på stadionen började jag plocka placeringar och ökade tempot väsentligt. Passerade 10 km på tiden 48:19, knappt minuten från att ligga helt i fas med en sluttid ned mot målet 1:40. Drack lite vatten och fortsatte sedan ut från Malmös centrala delar för nästa del av loppet. Än så länge hade jag inte märkt av blåsten allt för mycket utan kunde njuta av solskenet. Fram till strax efter 15 km så höll jag ihop det bra och plockade ytterligare två placeringar. Tempot sjönk dock något och jag låg en och halv minut efter planen för målet.

Vid Hyllie gjorde sig blåsten verkligen sig påmind. Det var som en vägg och dessutom blev det mer backigt. I kombination kändes det verkligen som en vägg eller mur. Tempot sjönk betydligt och det handlade bara om pannben och att nöta på. Insåg där och då att jag inte skulle kunna nå mitt mål. Istället försökte jag göra det bästa utav det. När banan äntligen vände in mot bebyggelse igen så var det en lättnad. Jag kände mig dock ganska stum i benen men samlade ihop mig och kunde avsluta de sista två kilometerna i 4:50-tempo.

Det var en fröjd att se Malmö Stadion och riktigt peppande att avsluta de sista 200 meterna på löparbanorna inne på stadionen. Många hejarrop som gav lite extra energi på upploppet. Jag var trött men inte sliten efter målgång. Blåsten hade tagit en hel del på krafterna. Den officiella sluttiden blev 1:43:36 och landade då på 4:55 min/km. På träning har jag presterat en halvmara på 1:42:36. Det vill säga att jag var exakt en minut ifrån min bästa tid någonsin på distansen. Om jag ser till trängseln och blåsten igår så kan jag inte vara annat än nöjd med mitt första halvmaraton. Att prestera ett första halvmaraton på 1:43 är det inte många som gör. Riktigt nöjd och stolt som en tupp.

Malmö Halvmarathon gjorde mig en erfarenhet rikare som löpare. Däremot är jag inte helt nöjd med hur arrangemanget skötes. Nästa år vill jag se separata starter för halvmaran och milen samt kanske att starten äger rum utanför stadionen. Detta kommer att minska trängseln betydligt, det är jag säker på. Annars ett trevligt lopp och en bra förberedelse inför Göteborgsvarvet.

Nästa lördag, den 7 oktober springer jag ett betydligt kortare lopp. Jag tänker nämligen springa Run for Mental Health i Lund. Det är ett lopp på 5 km men ändamålet är riktigt bra. Dessutom kan det vara kul att se vad jag kan åstadkomma på en kortare distans. Jag går helt klart för nytt personbästa på halvmilen.

  Kommentera

Löpning

Tankar inför halvmaradebuten

  2 kommentarer

Det närmar sig halvmaradebuten. På lördag står jag på startlinjen i Malmö Halvmarathon. Egentligen hade jag inga tankar på att springa en halvmara i år men min utveckling har gått spikrakt uppåt och över förväntan. Jag är väldigt tacksam för det. Därför känner jag mig redo för en halvmara och varför inte göra den på hemmaplan i Malmö.

De två senaste söndagarna har jag kört långpass på 21 km för att förbereda mig lite. Första långpasset gick i 4:55-tempo och det andra, den gångna helgen gick i 4:51-tempo. Detta är alltså mitt träningstempo men jag tänker inte förta mig i något hiskeligt tempo på lördagens halvmara. Jag kommer alltså inte att springa i mitt vanliga tävlingstempo runt 4:30.

Mitt mål, mitt realistiska mål på Malmö Halvmarathon är att prestera loppet under en timma och 40 minuter. Detta gör att jag måste minst prestera 4:44-tempo i snitt. Jag tror inte att jag är för ambitiös med den målsättningen. Längs hela vägen har jag skyndat långsamt och aldrig satt upp några orealistiska mål. Det tror jag har varit ett framgångsrecept och rätt väg att gå.

Under mitt första ultralopp i somras blev intaget av energi ett problem. Min mage strejkade då och under de två senaste långpassen har jag försökt med mindre intag av energi i form av nötbars och nötcreme. Det har fungerat okej. Jag har inte fått några magproblem under långpasset, men däremot strax efteråt. Inga större magproblem men det är så jag känner av det.

Ännu har jag inte bestämt mig om vad jag kommer välja. Det kan bli så att jag bara kommer dricka energidryck, medtagen. Jag är egentligen van att inte springa helt utan vatten, energidryck och någon form av bars. Det är kanske den gyllene vägen. I vilket fall som, jag kommer att ta med mig någon energi i mitt Flipbelt som i fall att.

Sedan kommer jag till vilka skor jag ska välja. Jag har sprungit mina flesta långpass i mina Saucony Guide 10, men de har en hel del kilometer under sulorna. Det känns fortfarande helt okej. Alternativet är att springa i helt nya skor. Kanske inte optimalt för halvmaradebuten. Sprang i ASICS fuzeX för första gången någonsin igår och det kändes över förväntan. Dessutom har jag ett par helt nya Saucony Kinvara 8 som jag inte har sprungit en kilometer i. Däremot tänker jag springa i dem på morgondagens löprunda. Det lutar dock åt att jag springer i mina väl insprungna Saucony Guide 10.

Upplägget löpmässigt under halvmaran blir att gå ut lugnt, som jag alltid gör av rutin nu. Jag ska försöka att snitta så jämna kilometertider som möjligt och inte pendla mellan snabba och långsamma. Det kan bli ryckigt och det kan ta slut på mig för tidigt. Sedan får jag känna efter hur kroppen känns lite vartefter i loppet. Känner jag mig tillräckligt fräsch efter 15 eller 16 km så kan jag mycket väl tänka mig dra på lite extra för en bättre sluttid. Vädret har förstås också en viss inverkan på prestationen. Som det ser ut just nu, väntas det bli uppehåll men molnigt, och inte mer blåsigt än vanligt. Bra förutsättningar tycker jag.

När det kommer till kosten så laddar jag med lite extra kolhydrater denna vecka och allt mer dagarna innan tävlingen. Överlag äter jag alltid bra mat, det vill säga hälsosamt och sunt. Inget annat hade fungerat i mitt aktiva liv. Därför blir det ingen större förändring för mig mer än det ökade kolhydratintaget. På tävlingsdagen blir det två välformulerade måltider innan starten. Den sista måltiden blir cirka tre timmar innan, alltså en rejäl lunch.

Jag är verkligen riktigt taggad och peppad inför lördagens halvmara och jag kommer verkligen att göra det bästa möjliga av det. Jag känner mig väl förbered och känslan överlag är bra. Likaså känns formen god och den har hållit i sig sedan senaste tävlingsloppet som var Varvetmilen. Ska du springa Malmö Halvmarathon eller Höstmilen, eller ska du vara i publiken och heja? Kom gärna fram och byt några ord med mig. Alltid lika kul och inspirerande att träffa andra som har passion för löpning.

  Kommentera

Löpning

Racerapport: Varvetmilen 2017

  2 kommentarer

Igår var det dags för mitt tredje tävlingslopp på lika många helger. Men igår var det absolut det viktigaste loppet för mig. Eftersom jag ska springa Göteborgsvarvet 2018 och Varvetmilen är seedningslopp inför det. Det handlar helt enkelt om att springa sig till en bättre startgrupp.

Varvetmilen i Malmö äger rum vid Heleneholm med omnejd och banan är en banan som jag sprang så sent som i slutet av april. Först trodde jag bara att det var delar av banan som var densamma men jag insåg tämligen omgående att det var exakt samma banan som jag hade sprungit. Det gav mig en trygghet.

Väderprognosen lovade regn hela dagen och det regnade hela dagen, med några små undantag men det var ihållande regn under hela loppet. Jag kom i alla fall till Heleneholms IP en timma före start och följde mina rutiner med att hämta nummerlapp, toalettbesök och värma upp. Igår väntade jag extra länge med att ta av mig överdragskläderna på grund av regnet.

Till start kom totalt 135 löpare, med övervägande flest herrar (94 herrar och 41 damer). Vid starten placerade jag mig vid markeringen för sluttid 40-50 minuter. Detta spelade egentligen ingen större roll med tanke på antalet startande, men ändå.

När startskottet ljöd så insåg jag att alla var ute efter en bra sluttid och det var ju trots allt det som det hela handlade om. Sedan vilken sluttid var enskild person hade som mål spelade ingen roll. Jag öppnade betydligt snabbare än vanligt, 4:21 min/km. För att sedan lugna ned tempot något under andra kilometern. Jag ville absolut inte ta ut mig för tidigt. Men temposänkningen blev bara temporär, då jag de kommande fem kilometerna höll tempo under 4:30 min/km och en av dem så snabbt som 4:19 min/km.

Med tre kilometer kvar kände jag ingen märkbar trötthet, men kände att jag hade möjlighet att sänka tempot och ändå prestera en bra sluttid. Sänkte tempot till strax över 4:30 min/km för att spara mig lite för sista kilometern. Redan vid sex kilometer hade jag märkt att min nummerlapp hade släppt från de två översta säkerhetsnålarna på grund av regnet. Med en kilometer kvar ökade jag tempot igen men då hade nummerlappen släppt från ytterligare en säkerhetsnål. Det blev alltså till att springa och hålla i nummerlappen sista kilometern, då chippet satt på den. Detta var inte optimalt, då jag inte kunde röra ena armen fullt ut. Mäktade ändå med att göra sista kilometern på 4:26 min/km.

Efter målgång så tittade jag omgående på min löparklocka och den visade sluttiden 44:51 och denna blev även den officiella sluttiden. Ett enormt glädjerus infann sig. Ett av mina stora mål detta år är nu verklighet. Jag kan nu sätta en stor grön bock framför SUB 45 på milen. Under de tre senaste helgerna har jag förbättrat mitt personbästa med 53 sekunder, nästan en minut. Makalöst! Detta trodde jag aldrig var möjligt. Började trots allt springa sent i livet och med stor övervikt. Detta bevisar återigen att ingenting är omöjligt, det handlar bara om hårt arbete.

Med tanke på vilken sluttid jag presterade igår så kom placeringen lite i skymundan. Bland herrarna kom jag 37 av 92 och totalt 41 av 135. Även om sluttiden var målet så är placeringarna lite av grädden på moset. Jag kan inte vara annat än överdådigt nöjd och det är jag verkligen. Ett glädjerus som säkert kommer att hålla i sig ett par dagar framöver.

Nu blir det tävlingsuppehåll för mig fram till den 30 september. Det är dags att för mig att köra långpass igen på söndagar för att mäkta med Malmö Halvmarathon, som blir mitt nästa tävlingslopp. Min debut på distansen och en utmaning som jag verkligen ser fram emot.

Jag vill avsluta med att tacka alla som har hejat, lyckönskat och grattat mig. Ni är verkligen guld värda och ni ger mig extra energi. Det var även trevligt att träffa löpare som jag fått kontakt med via sociala medier, men även andra som man blivit bekant med på annat håll. Löpning är verkligen en folkrörelse.

  Kommentera

Löpning

Racerapport: Midnattsloppet 2017

  Inga kommentarer

Tävlingsloppen avlöser varandra just nu för mig. Förra lördagen var det Trelleborgsloppet och igår Midnattsloppet, och nästa lördag Varvetmilen. Det var debut för mig i gårdagens Midnattsloppet. Därför visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Dessutom hade jag aldrig sprungit så sent på kvällen någon gång och visste inte riktigt hur det var med energin. Jag hade verkligen försökt att max energin med bra kost med fyra timmars mellanrum.

Startskottet för min startgrupp 2A var klockan 21:35. Det var bara elitgruppen som startade före. I alla fall, så tog jag tåget mot Malmö klockan åtta. Att vara på plats ungefär en timma innan start är alldeles lagom. Då hinner man det man ska och lite till. Det var mycket folk och inte bara löpare, men framkomligheten var över förväntan. Det gick till och med alldeles utmärkt att värma upp med en lugn löpning runt området.

Ungefär en kvart innan start tog jag plats i fållan för min startgrupp. Musiken pulserade och jag kände mig oerhört taggad, näst intill övertaggad. Efter att elitgruppen hade gett sig iväg så var det då dags. Det var en minst sagt sprakande start med eld och rök. Det rörde sig långsamt framåt men gruppen spreds ut tämligen omgående. Planen var precis som förra lördagen att första kilometern skulle gå i lite lugnare tempo och sedan känna efter. Det gjorde den också, 4:47 min/km. En perfekt öppning!

Det som var en utmaning under hela loppet för mig var dels de mörka partierna och löpare som var i vägen. De mörka partierna var bland annat i parkerna och därför fick jag vara uppmärksam vart jag satte fötterna. Sedan detta med löpare som var i vägen. Innan loppet gjordes det klart att hålla höger för att släppa fram snabbare löpare till vänster. Detta gjorde inte alla och det drog ned på mitt tempo vid några tillfällen. Det blev till att sicksacka mellan löpare och det var inte optimalt. Med över 4000 startande löpare blev det med andra ord trångt på sina ställen.

Efter den lugna öppningen drog jag sedan på och de nästkommande fem kilometerna sprang jag i tempo strax under eller strax över 4:30 min/km. Jag sprang stabilt, kontrollerat och utan att förta mig nämnvärt. Banan var överlag väldigt flack och det var upplagt för att gå för personbästa.

Med fyra kilometer kvar till mål hamnade jag i en falsk förhoppning om att klugan jag hamnat i höll bra tempo och att det kunde gynna mig. Det var inte fallet. Istället för tempo i 4:30 blev det 4:40 och jag hade lite svårt att tagga till efter det. Strax innan passeringen för 9 km så tittade jag på min löparklocka och insåg att jag låg bra till för personbästa på milen. Med det på näthinnan så började benen att jobba allt mer intensivt. Den sista kilometern blev även den snabbast, 4:25 min/km.

Känslan att passera mållinjen och inse att löparklockan visade nytt personbästa var mäktig. Den officiella sluttiden var till och med två sekunder bättre än vad löparklockan visade. Med nästan halvminuten slog jag mitt tidigare personbästa på milen och det nya lyder, 45:17 (4:32 min/km). Nu är jag snart SUB 45 på milen och Varvetmilen på lördag kan vara där detta ska ske. Det är i alla fall min förhoppning. Förutom att jag satte personbästa på milen, så satte jag även personbästa på halvmilen med tiden 22:37. Ja, varför inte sätta två personbästan på samma dag.

Placeringsmässigt då. Totalt blev jag 404 av 4202 som gick i mål, såväl män som kvinnor. Bland män placerade jag mig 373 av 2102 som gick i mål samt 78 av 314 i min åldersklass M35.

Debuten i Midnattsloppet är jag fantastiskt nöjd med. Efter personbästan och bra placeringar i klass och totalt kan jag inte klaga. Det finns säkert beslut som jag hade kunnat ta annorlunda under loppet men det var ett debutlopp. Lägger inte någon tankeverksamhet på det. Lyckoruset jag fick direkt efter målgång håller i sig även idag, dagen efter.

Midnattsloppet kommer jag att springa igen. Absolut, ingen tvekan. Perfekt stadslopp för mig och tillsammans med den inramningen och stämningen är det en grym kombination. Nu går jag vidare med Varvetmilen kommande helg på lördag. Målet där är solklart, springa så fort det bara går för en väl framskjuten seedning till Göteborgsvarvet 2018. Med det målet så handlar det såklart om nytt personbästa och banan där Varvetmilen äger rum är lika flack som den igår. Med det i åtanke och en riktigt god form så är förutsättningar mycket goda.

  Kommentera

Löpning

Racerapport: Trelleborgsloppet 2017

  Inga kommentarer

Efter nästan sex veckor av tävlingsvila så var det äntligen dags att sparka igång andra delen av tävlingssäsongen. Varför inte sparka igång den på bästa möjliga sätt med ett stadslopp i Trelleborg? Trelleborgsloppet är ett lopp med flack bana i centrala delarna av staden och äger rum i samband med Palmfestivalen. Det vill säga mycket folk runt hela banan som hejar.

Att springa ett lopp i Trelleborg är lite som att komma hem. Det är mitt andra hem, kan man säga. Därför kan jag staden för och utan till. Det ger helt klart en trygghet för mig och just den kan vara värd mycket inför, under och efter ett lopp.

Tämligen tidigt tog jag bussen mot Trelleborg. Jag är en morgonmänniska så det bekommer mig inget att gå upp tidigt. Starten för loppet var klockan tio men redan strax efter nio hämtade jag ut min nummerlapp och chip vid Östervångsstadion, som även är starten för loppet.

Känslan inför loppet var mycket bra. Alla träningsresultat har pekat spikrakt uppåt. Formen kunde inte varit bättre med två personbästan inom loppet av några dagar. Därför hade jag som mål att minst prestera nytt personbästa. Om det så var med en sekund eller en minut, kvittade.

Efter jag hade satt på mig nummerlapp och chip samt gjort ett toalettbesök, så började jag värma upp på Östervångsstadions löparbana. Det blev tre varv lätt löpning samt diverse övningar. Allt kändes perfekt under uppvärmningen och mina förväntningar höjdes ännu ett snäpp.

Planen för loppet var att inte gå ut för hårt. Det är lätt att dras med av medlöpare men jag tänkte göra mitt lopp. Jag tävlar ändå alltid mot mig själv och ingen annan. Dessutom kan jag banan in i minsta detalj, så jag visste exakt var jag skulle trycka på. I alla fall, lugn inledning av loppet och sedan öka tempot vartefter, helt beroende på hur det känns för stunden.

Utan förvarning eller nedräkning gick skottet av. Jag märkte direkt lättheten i kroppen och att benen svarade väl. Plockade löpare efter löpare utan att springa för fort. Efter en kilometer ökade jag tempot och de fyra nästkommande kilometerna låg jag runt 4:30 min/km. Sedan kommer en stigning som är utdragen. Tempot sjönk till 4:42 min/km men därefter lade jag in nålarstöten. Jag kände nämligen ingen trötthet utan väldigt fräsch.

Så sent som i torsdags hade jag testat formen och visste jag kunde prestera kilometertider en bra bit under 4:30 min/km. Därför vågade jag dra på efter sex kilometer och enda in mål. Med kilometertider mellan 4:18 och 4:29 min/km så fortsatte jag att plocka placeringar. Jag kände mig stark från början till slut, och jag kom aldrig in i någon svacka under loppet.

De sista 500 meterna drog jag på lite extra bara för jag visste att kunde. Detta gjorde att den sista kilometern även blev den snabbaste (4:18 min/km). När jag passerade mållinjen och stoppade min löparklocka så var det på en fantastisk tid. Den officiella tiden blev 45:44 (4:34 min/km) och det är nytt personbästa med över 40 sekunder. Personbästat är en sak men att jag nu även är under 46 minuter och kryper allt närmare 45 minuter på milen är en helt annan. Otroligt nöjd med prestationen!

Ett väl genomfört lopp från min sida och allt gick enligt planen. Stadslopp är min grej och jag trivs i Trelleborg. Jag sprang loppet redan i fjol men den kortare distansen på 5 kilometer. Det som är värt att notera är att vid passering 5 kilometer i år var jag hela 8 minuter snabbare än i fjol. Det kallar jag för en fantastisk utveckling.

Tävlingsloppen kommer att avlösa varandra framöver. Redan nästa helg, på lördag springer jag Midnattsloppet i Malmö. En helt ny bekantskap för och dessutom har jag aldrig sprungit så sent på kvällen. Det ska bli intressant att se vad jag kan åstadkomma. Helgen därefter är det dags för Varvetmilen för seedning inför Göteborgsvarvet 2018.

  Kommentera

Löpning

Racerapport: Wallanderloppet 2017

  Inga kommentarer

Wallanderloppet är där allting började. För ganska exakt ett år sedan sprang jag loppet som mitt första individuella lopp någonsin. Då, för ett år sedan sprang jag den korta distansen av loppet. Med tanke på vilken utveckling jag har stått för sedan dess så var det ganska logiskt att det blev den längre distansen i år. Det handlar om 6 km i Ystads fina stadsmiljöer. Att det heter Wallanderloppet är för att banan är lagd utefter platser som förknippas med Kurt Wallander från böckerna och filmerna.

Jag hade inga direkta förväntningar på mig själv inför loppet. I lördags sprang jag trots allt nästan fem mil i Backyard Ultra Sydkusten. Därför visste jag inte riktigt hur det var med orken. Det kan känns bra men behöver inte vara det i högt tempo och över tid. Jag skulle vara nöjd med en tid runt 29 minuter.

Ankom till sommarstaden Ystad ungefär en och en halvtimma före starten. Vädret var perfekt för att springa ett lopp, sol men inte för varmt. En kortare promenad från stationen till Ystad Arena för att hämta nummerlapp och chip. Träffade en gammal kollega och tillika duktig löpare som jag pratade en stund med. Nålade sedan fast nummerlappen på bröstet och fäste chipet på ena skon. Begav mig därpå mot till startområdet för att börja värma upp med övningar och uppjogg.

Årets Wallanderloppet fick en hel del stjärnglans över sig för att Mustafa Mohamed fanns med i startlistan. Strax innan starten höll jag därför ett extra öga efter Musse. Några minuter innan starten så kom då huvudattraktionen och ställde upp sig längst fram. Jag såg bara glimtar av honom och hans karakteristisk leende med tandglippan. När väl startskottet hade gått av så försvann Musse som en prick i horisonten.

Eftersom jag sprang delar av banan redan förra året så visste jag vad som väntade. Därför hade jag ett upplägg, en plan hur jag skulle genomföra loppet. Första kilometern är flack och jag drog på ganska bra men inte i maxtempo (4:33 min/km). Sedan kommer backen som jag minns var rena döden i fjol. Sänkte därför tempot något för att inte köra slut på mig. Backen i år, samma som i fjol var rena barnleken och jag tänkte, var den inte värre än så här. Efter backen kommer lite utförslöpning innan det planar ut igen in mot Ystads innersta delar. Nästan uteslutande kullerstensgator och grus i parkerna. Jag kände efter halva loppet att jag låg bra till tempomässigt och var inte särskilt trött. Efter en långsammare andra kilometer, så gick den tredje desto snabbare, 4:30 min/km. Jag hörde varningsklockorna i huvudet och drog ned på tempot igen. Att ta ut sig totalt på en sådan kort distans och dessutom dagarna efter ett ultralopp, det var inget jag precis ville.

Sista halvan kontrollerade jag bara och sneglade på klockan då och då. Med två kilometer kvar beslutade jag mig för att satsa på en sluttid runt 28 minuter för kroppen svarade väl. Efter att ha dragit ned på tempot under den fjärde och femte kilometern, så drog jag bara på sista kilometern för att pressa mig själv lite till. Och utan att egentligen förta mig nämnvärt så avverkade jag den kilometern på 4:30 min/km. Två minuter i nio igår kväll sprang jag i mål på sluttiden 28:08 (4:41 min/km). Då hade Musse varit i mål i tio minuter, men det gör inte min prestation sämre för det.

För att summera Wallanderloppet, så är jag förbannat nöjd. Det kan ha varit mitt hittills bäst genomförda lopp. Kanske för att jag tidigare hade sprungit delar av banan, men även för att jag anpassade tempot efter hand och tog rätt beslut. Slutade som 149 i loppet totalt av 311 löpare och 64 av 135 löpare i klassen. Noterbart är att min genomsnittliga kilometertid igår är tangerat personbästa (4:41 min/km). Nu känner jag mig ännu mer nöjd med loppet.

Nytt lopp redan på lördag, men då springer jag mot cancer. Det är varken tidtagning eller pris till segraren. RockRejset, som det heter är i samband med min hemorts musikfestival SommarRock. Priser vinner man istället på sitt startnummer. Jag sprang loppet även i fjol med egen klocka, så jag har en tid att slå och satsar såklart på att komma först. Loppet är bara 3,5 km så jag kan springa på rätt bra hela vägen. Annars deltar jag främst för den goda sakens skull, kampen mot cancer.

  Kommentera

Löpning

Jag är ultralöpare

  2 kommentarer

Nu kan jag titulera mig ultralöpare. Igår sprang jag längre än 42195 meter som ett maraton är. Det blev ytterligare en halvmil innan jag fick lägga mig. Jag sprang 47 km (46,94 km) och spenderade fem timmar och 42 minuter i löparspåret. Att jag inte nådde mitt uppsatta mål grämer mig faktiskt inte nämnvärt.

Jag är egentligen ingen löpare, eller så vill jag intala mig det. Nu måste jag sluta med det. Vissa föds med talangen eller egenskapen. Andra är som jag och blir löpare i alla fall. Det handlar bara om inställning och pannben, så kan vem som helst bli löpare. Det handlar inte om hur snabbt det går eller hur långt man springer. Det handlar om att röra på sig, aktivera sig.

Att ställa upp i ett ultralopp kan vara dumdristigt med tanke på att jag för ett år sedan med nöd och näppe klarade 3,5 km löpning. Å andra sidan har jag en utvecklingskurva utöver det vanliga. Jag är bra på att känna av vad jag klarar och inte klarar. Därför var det inte en plojgrej att hoppa på ett ultralopp eller en tidig 40-årskris. Jag visste helt enkelt att jag hade något att göra där.

Jag ställer alltid höga krav på mig själv och oavsett vad det gäller i livet. Därför hade jag som mål att greja 50 miles i gårdagens Backyard Ultra Sydkusten. Det handlar om 12 varv på en bana som är 6706 meter. Med rätt upplägg av loppet, varv efter varv tror jag fortfarande att detta är fullt möjligt för mig.

Mitt upplägg igår var att snitta runt 45 minuter per varv och ha mellan 12-15 minuter att ”preppa” i varvningsområdet. Detta upplägg höll till punkt och prickar de fem första varven. Dessutom hade jag funnit mig en följeslagare som jag sällskapade med slaviskt. Att kunna prata med någon varv efter varv är guldvärt.

Eftersom jag gjorde mitt första ultralopp så var jag där för se och lära. Jag hade inte mycket kunskap om det, mer än det jag hade läst och hört. Jag visste inte heller hur min kropp skulle reagera, både fysiskt och psykiskt. Aldrig tidigare hade jag sprungit och ätit emellan. Och det är en konst som jag inte bemästrar. Det var det som var faktorn som fick mig att kasta in handduken.

Under det sjätte varvet började min mage att köra något ordentligt. Det hämmade min löpning och humör väsentligt. Jag drog ned på tempot för att inget oförutsett skulle hända. När jag kom i mål efter varvet mådde jag skit. Magen var katastrof och jag hade tankar på att bryta. Ganska snabbt insåg jag att bara ett varv till krävs för att klara både maraton och ultra. Därför samlade jag mig för ett sista varv. Varvet blev inte vackert och våndades med rejäla magproblem. Strax efter markeringen för tre kilometer började jag förbrilt att leta efter en toalett utan att hitta någon. Jag tog mig samman och försökte tänka på annat. När jag såg markeringen för sex kilometer kom en lättnad att bara ha 700 meter kvar. Det var en fröjd att göra upploppet påhejad av familjen. Känslan att passera mållinjen var obeskrivligt. Jag hade dessutom fyra minuter tillgodo om jag mot förmodan skulle vilja göra ännu ett varv. Detta blev såklart inte fallet. Jag hade trots allt blivit ultralöpare.

Det är konst att kunna äta och springa. Detta är ingenting jag är bra på eller min mage klarar av. Finderar även över om det kan vara så att min kropp inte klarar sockerchocken med godis, kakor och bullar. Jag har under långt tid levt ett liv av nästan inget socker alls. Bara en tanke. Till kommande ultralopp måste jag prova mig fram till rätt modell för mig.

Bortsett från magen var kroppen väldigt fräsch efter sju varv. Med det i åtanke hade jag mycket väl kunnat nå mitt uppsatta mål på 50 miles. Det är ett styrkebesked att veta att kroppen håller för långa distanser, ultradistanser.

Nästa ultralopp har jag inte börjat kika på ännu, men det kommer att bli fler. Detta har inte avskräckt mig ett dugg utan tvärtom. Jag blev trots allt ultralöpare på mitt första försöket.

Nu väntar två dagars vila, söndag och måndag. På tisdag står jag åter på startlinjen. Då deltar jag nämligen i Wallanderloppet i Ystad. Det blir en betydligt kortare distans, bara 6 km.

Avslutningsvis vill jag gratulera Niclas Gällentoft och Jenny-Ann Ehrling som vann sina klasser på 26 respektive 23 varv. En enastående prestation av bägge!

  Kommentera

Löpning

Debuterar som ultralöpare

  Inga kommentarer

Det är exakt en vecka till jag debuterar som ultralöpare. Det är en sak att vara löpare eller långdistanslöpare, men ultralöpare. Nästa lördag den 8 juli sker i alla fall debuten i Backyard Ultra Sydkusten. Jag är helt novis i dessa sammanhang men jag kommer inte att ge mig i första taget, då jag både är envis och har vinnarskalle.

Upplägget kring ett ”backyard ultra” är att man springer en bana på 6,7 km eller exakt 6706 meter som man måste klara av på max en timma. Detta för att kunna starta nästa varv som startar varje heltimma och står man inte vid startlinjen då så är man utslagen. Det handlar alltså om att orka springa flest varv.

Svenska rekorden för ”backyard ultra” är 33 varv för män och och 31 varv för kvinnor. Då pratar vi distanser över 200 km. Övermäktiga distanser och ungefär så mycket som jag springer under en hel månad.

Det är svårt att veta hur jag kommer att känna mig efter fyra varv (26,8 km) till exempel, då har jag redan tagit mig över min längsta distans (19 km) hittills. Å andra sidan är min längsta distans avverkad i en följd och i 5 minuters tempo. Något sådant tempo kommer jag definitivt inte att hålla under ultraloppet. Jag älskar att analysera och har såklart gjort det kring detta med. Håller jag 6:30-tempo per varv så tar jag mig runt på 43 minuter och har således 17 minuter på mig i varvningsområdet att ”preppa” för nästa varv. Sedan kan jag justera upp eller ned helt efter hur jag känner mig, men jag vill ha minst fem minuter på mig i varvningsområdet och då kan jag ligga i 8:15-tempo för att klara det.

Mål är det som driver mig hela tiden och självklart har jag ett sådant inför ultradebuten. Om jag ser till hur jag har utvecklats som löpare och vad jag har presterat hittills samt till uppläget kring ett ”backyard ultra”, så är mitt huvudmål 50 miles (80,4 km). Det är fin distans för en ultralöpare. Om jag mäktar med mer så är det bara en bonus, till exempel är 15 varv 100 km. Det skulle helt klart vara magiskt!

Jag ser detta som ett äventyr och en utmaning, och jag är mycket där för att se och lära. Det är något med ultralöpning som fascinerar mig. Med det sagt, så kommer jag såklart att genomföra fler ultralopp framledes.

Under hela ultran kommer jag att dela med mig om allt som händer, från mitt första till sista varv. Om ni inte redan följer mig på Instagram så gör det, för där kommer all min rapportering att ske. Och har ni vägarna förbi Trelleborg nästa lördag så får ni gärna komma och heja fram mig varv efter varv.

  Kommentera

Löpning

Medverkar i Löppodden

  Inga kommentarer

För en tid sedan blev jag kontaktad av Patrik (patrikrunner) som har podcasten Löppodden. Han frågade mig om jag ville medverka i ett specialavsnitt av hans pod, ”Löppodden ringer upp”. Jag svarade omgående ja till det. Det kändes hedrande att bli tillfrågad. Med andra ord, det var ingenting att ens fundera över.

Löppodden är en ganska ny pod med inriktning på löpning, såklart. Bland annat har ultralöparen Åsa Aideborn och friidrottschefen Niklas Wallenlind medverkat tidigare. Patrik som leder podden är själv duktig och flitig löpare. Det ska bli både spännande och intressant att medverka och förhoppningvis kan jag inspirera och motivera någon eller några.

Specialavsnittet jag medverkar i kommer att spelas in imorgon onsdag. Exakt när avsnittet kommer att släppas offentligt vet jag inte ännu. Men om jag skulle få tippa, så bör det vara tillgängligt bland annat på iTunes någon gång under nästa vecka.

Uppdatering: Avsnittet kommer att släppas lagom till midsommarhelgen.

  Kommentera

STÄNDIGT PÅHEJAD AV